nu kör vi

i morgon är det bråda dagar (eller en bråd dag) för då ska Harry och jag träffas och färglägga vår första nya stripp på typ ett och ett halvt år.

 Initiativet var helt och hållet Harrys eftersom min IQ har sjunkit drastiskt sen i våras. Det var helt sjukt när vi skulle komma på strippen. Normalt brukar jag komma instormandes med 1000 idéer och leverera one liner efter one liner. men nu.. asså det är som att lyset är på men ingen är hemma.

på min fritid snickrar jag gärna kistor till mina små vampyrer

jaghade glömt hela rutinen så Harryförsökte hjälpa mig på traven: "öh strippen kan ju handla om att jag har börjat på konstskola" började han och jag ba "ja det låter toppen!" Jag tittade på harry med spänd förväntan för jag kände mig  plötsligt som ett barn och att han var någon som skulle berätta en saga för mig. Då såg jag en skugga av panik dra förbi i Harrys ögon
 som att han förstod att mitt ihärdiga tjat om att jagtappat konceptet inte hade varit fåfängt koketteri utan en företeelse mer än väl förankrad i verkligheten.

eller så stickar jag små pandor

 jag har blivit lite som WALL-E när han blivit kortsluten ni vet. och det gäller liksom inte bara serien utan ALLT: jag kan glömma var jag är när jag sitter på tunnelbanan, tappa tråden mitt i en mening och massa andra extra features som jag skulle kunna klara mig utan. allt sånt där som vore charmigt om jag vore the female lead i en romantisk komedi med indie pop musik som soundtrack men som i verkligheten är ganska olidligt.


ja det är knepigt det där med kemisk obalans i hjärnan.
men oroa er inte, jag har vidtagit en rad åtgärder för att få bukt med min psykiska ohälsa.


jag har:

och små tomtar

- köpt två katter
- lämnar lägenheten minst en gång om dagen
- upprätthåller sociala relationer
- tränar regelbundet

kort sagt: jag är en mönsterpatient. visserligen är det inget av det ovanstående som jag tycker är särskilt kul just nu men samtidigt så vet jag att det här är det jag kan göra för att jag ska bli bättre så snart som möjligt.

jag känner mig som att jag är dels en vuxen person som gör allt det som jag intellektuellt vet ska göra mig bättre och sen är jag en litet argt och dödstrött barn som liksom inte vill alls som den vuxna måste dra genom allt det här.

jag är övertygad om att alla har den här dialogen inom sig, en lustdriven och en pliktdriven del av det egna jaget, och motsättningarna mellan de båda variera i styrka.
frågan är om de har nån minsta gemensamma nämnare, ett mål som båda vill arbeta mot? Godis känns som ett ganska självklart svar när jag tänker efter.

Rut