(det här inlägget kommer att illustreras av interiörbilder jag hittat på hemnet. det blir lite som en paul auster roman, hänger de ihop med texten eller inte? rafflande)

asså det här är sämst. på min läkares inrådan har jag nu höjt dosen av de antidepressiva medicinerna jag äter. det är inte det som är sämst, jag är fullt villig att prova det här om det får mig att må bättre, och jaaaa jag vet att det kommer ta några veckor innan min kropp har vant sig vid den nya dosen så nu i början kommer jag att känna av biverkningar och det är det jag refererade till i början av detta fängslande inlägg.

det är nämligen så att en av biverkningarna är ångest. jag ba: lololololol. hur i hela skogen ska jag veta om den ångest som slagit klorna i mig är på grund av medicinerna eller samma gamla ångest jag släpat omkring på de senaste decenierna?

det finns något parodiskt i detta som jag skulle skratta åt om jag inte hade sån ångest.
det sköljer över mig som när man är magsjuk och man befinner sig i det där stadiet innan man vet om man ska kräkas eller racerbajsa. så jag vill liksom röra på mig hela tiden för att kroppen ska lugna ner sig samtidigt som det känns som att jag är fastcementerad i marken. typiskt tröttsam kombo.

paralellet med de här munterheterna går jag på en utvärdering hos en psykolog för att fastställa vilken form av terapi som är mest lämpad för mig framöver.

2000-2003 gick jag i kbt för at få bukt med min sociala fobi och det fungerade asbra.  2004-2008 gick jag i psykodynamisk samtalsterapi för att få lite ordning och reda uppe på hjärnkontoret. Det är helt klart det bästa investeringen i min psykiska hälsa jag någonsin gjort.

men nu då? vad finns det mer på detta smörgåsbord av treatments of the mind?


på utvärderingen verkar de vilja slå ett slag för psykoanalys. men kan man gå i det om man inte är en karaktär i en woody allen film (alternativt om man är woody allen)?

 jag vet inte.  det är ju inte så att jag haft en olycklig barndom.
de glada minnena överväger de dåliga med råge. (eller en gång så körde min pappa på vänster sida av vägen samtidigt som han sa "kolla barn vi är i england, kul val?"  men det var inte kul alls).


nä nog om detta jag vet att det kommer att kännas bättre om ett tag.  Nu ska jag gå och se efter mina snörbajsande katter.

Rut