tisdag 29 november 2011

Tant Raffa







före
jag har två nyvunna vänner som jag brukar gå ut med. de är toppen. I lördags skulle vi gå på burleskfest på nalen och jag ba JIPPI!!! för jag tycker att burleskt är för jävla kul.

Första gången jag såg ett uppträdande i genren var på starshine burlesque i new york 2008. vi visste inte riktigt vad det var som väntade oss när vi till slut hittade till en liten lokal där det hela skulle äga rum.

Bakom bardisken stod en man i 45-års åldern.
 1.90 lång och nästan lika bred en röst som skulle gjort vilken baryton som helst avundsjuk, iförd blond dolly partonperuk och en turkos klänning. En bister min prydde hans osminkade och härjade ansikte. Vi fick senare reda på att han stammisarna kallade honom Dolores.

efter
Bakom baren fanns en liten scen och sittplatser för 20 personer (det var inte fullsatt). Under kvällen uppträdde bland annat Selena the Moon Godess som på huvudet bar en liggande halvmåne inslagen i aluminiumfolie.

Sen kom en tjej upp på sen vars nummer gick ut på att hon var sexy kitten (på händerna hade hon H&M vantar, de som kostar 19.90:- på vilka hon hade klistrat fast lösnaglar som klor).

Under hennes uppträdande så sänktes det då och då ner en påse från taket. vi fick förklarat för oss att påsen innehöll kattmynta vilket gjorde katten helt tokig så från att ha varit mitt uppe i sexy kitten striptease gick hon till crazy not sexy kitten som försökte komma åt den där påsen. det var hela tiden en fantastisk balans mellan komiskt och sexigt.

any whooo så skulle vi alltså till Nalen i lördags och efter att ha sett ordet burlesk i inbjudan behövde jag inte läsa en rad till.  jag ba: jIPPI!!

Den nämnda kvällen ringde jag upp en av de nyvunna vännerna för att kolla om hon tyckte att min outfit var på sin plats (de två (asså vännerna) har varit på den här klubben en miljard trilljard gånger),

det vill säga:

peruk
svarta högklackade sammetsskor med diskret rosett
icke elastiska stay ups med söm baktill
svarta tantunderbyxor som går upp över naveln
svart korsett över underbyxorna med strumpebandshållare som håller stay upsen på plats
svart tuttig bh
färgglad kimono som jag skulle bära halvöppen över kreationen

Tadaaa:

tant Raffa i badrummet

vännen ba: låter asbra, go for it
och jag ba: yes!

väl i  kön till stället började ana oråd. alla såg väldigt påklädda ut och väldigt 40-tals stylade.
ja ja tänkte jag. de står säkert i bara mässingen under ytterkläderna.

men på väg in ser jag till min fasa en av klubbens affischer där det står "Temat på denna tillställning är Andra Världskriget"


I min iver efter burlesk hade jag alltså förbisett den detaljen och väl inne på stället så var det inte en blottad midja eller ett naket lår så långt ögat kunde nå. Jag hängde av mig min kappa och drog åt kimonon ordentligt i midjan, vilket resulterade i att  jag såg ut som  en drag i morgonrock. 


När jag hittat mina kompisar ursäktade sig den jag konsulterat angående utstyrseln och lovade dyrt och heligt att normalt så brukar ALLA vara klädda som jag men den här gången verkade ALLA ha nappat på 40-tals temat. 


Efter någon timme tog jag mod till mig och lättade något på skärpet. kort där efter kom en man fram till mig och för att önska mig lycka till på scenen. Han trodde alltså att jag skulle uppträda. 
tack tack svarade jag och drog åt skärpet igen.


lololol


Rut





fredag 25 november 2011

(det här inlägget kommer att illustreras av interiörbilder jag hittat på hemnet. det blir lite som en paul auster roman, hänger de ihop med texten eller inte? rafflande)




asså det här är sämst. på min läkares inrådan har jag nu höjt dosen av de antidepressiva medicinerna jag äter. det är inte det som är sämst, jag är fullt villig att prova det här om det får mig att må bättre, och jaaaa jag vet att det kommer ta några veckor innan min kropp har vant sig vid den nya dosen så nu i början kommer jag att känna av biverkningar och det är det jag refererade till i början av detta fängslande inlägg.

det är nämligen så att en av biverkningarna är ångest. jag ba: lololololol. hur i hela skogen ska jag veta om den ångest som slagit klorna i mig är på grund av medicinerna eller samma gamla ångest jag släpat omkring på de senaste decenierna?

det finns något parodiskt i detta som jag skulle skratta åt om jag inte hade sån ångest.
det sköljer över mig som när man är magsjuk och man befinner sig i det där stadiet innan man vet om man ska kräkas eller racerbajsa. så jag vill liksom röra på mig hela tiden för att kroppen ska lugna ner sig samtidigt som det känns som att jag är fastcementerad i marken. typiskt tröttsam kombo.

paralellet med de här munterheterna går jag på en utvärdering hos en psykolog för att fastställa vilken form av terapi som är mest lämpad för mig framöver.

2000-2003 gick jag i kbt för at få bukt med min sociala fobi och det fungerade asbra.  2004-2008 gick jag i psykodynamisk samtalsterapi för att få lite ordning och reda uppe på hjärnkontoret. Det är helt klart det bästa investeringen i min psykiska hälsa jag någonsin gjort.

men nu då? vad finns det mer på detta smörgåsbord av treatments of the mind?


på utvärderingen verkar de vilja slå ett slag för psykoanalys. men kan man gå i det om man inte är en karaktär i en woody allen film (alternativt om man är woody allen)?

 jag vet inte.  det är ju inte så att jag haft en olycklig barndom.
de glada minnena överväger de dåliga med råge. (eller en gång så körde min pappa på vänster sida av vägen samtidigt som han sa "kolla barn vi är i england, kul val?"  men det var inte kul alls).


nä nog om detta jag vet att det kommer att kännas bättre om ett tag.  Nu ska jag gå och se efter mina snörbajsande katter.

Rut




söndag 20 november 2011

detta är inte en kattblogg...

..men ibland händer det saker som man måste dela med sig av för att kunna gå vidare i livet.  Jag har sen en månad tillbaks två katter som heter Linus och Morris. De tycker helt okej om mig trots att jag mutar dem med godis och köper den dyraste kattmaten med den där pösiga vita katten på burken i hopp om att de ska komma att äääääälska mig.


Det här är sååå jag, men Linus och Morris verkar inte fatta det


Eftersom jag är överintelligent så kan jag sen barnsben se bakterier med blotta ögat och den potentiella fara dessa utgör. Därför tar jag inte i handtag på offentliga platser, dricker inte ur andras glas och/eller vattenflaskor, lånar inte heller andra människors mobiltelefoner och hånglar bara med folk som precis har borstat tänderna. Sånna där basic överlevargrejer.
Jag berättar detta för att ni ska förstå vilket trauma följande incident var.

Linus (som inte är överintelligent) åt upp en bit garn han lekte med. Senare samma dag när han skulle bajsa hade garnbiten fastnat i bajskorven som lämnar hans tarm, tyvärr befann sig andra halvan av garnet fortfarande kvar i kattskrället, vilket innebar att han liksom drog med sig bajset ut ur kattlådan och ner på badrumsgolvet. det såg ut som att han var ute och rastade sin bajskorv i ett koppel som han höll fast med rumpan. Typ så här fast lite tvärt om

Väl ute märkte han av sin oönskade följeslagare och försöker då att med tassarna  göra sig fri från den efterhängsna bajskorven. Bajs på tassarna, men fri från korven. Han avslutade det hela med att springa från brottsplatsen genom hallen in i min inneboendes rum och gömma sig under sängen där, men det var ingen match för mig att hitta honom där eftersom han hade lämnat tydliga spår efter sig.

Snörbajsande skitkatt.

Rut







torsdag 17 november 2011

typiskt väl spenderad tid

Lo and behold den första strippen från Säsong 3 av Söndagsbarn:


Harry och jag har spenderat förmiddagen med att färglägga det här mästerverket och med att smida planer inför framtiden

Förr i tiden var vårt mål att serien till slut skulle bli en bok, men efter att vi fick sparken från SvD började vi jobba med andra grejer i stället, men nu har bokdrömmarna väckts till liv igen.

 För er som inte vet så gjorde jag alltså en serie förut (och nu igen) tillsammans med min lillebror Harry. Jag skriver och han tecknar och vi har nog aldrig gjort en stripp som vi inte själva tycker är förträffligt rolig (vilket har gjort att vi har varit snarare mindre än mer mottagliga för kritik). Serien publicerades i SvD under hösten 2009 fram tills dess att vi fick sparken med motiveringen att "normalt brukar klagobreven från läsarna avta men i ert fall så är det tvärtom. Vi har aldrig varit med om något liknande" varpå vi blev ersatta av mumintrollen. 


Men tur var väl det för nu har Harry börjat på konstskola så ni kan se fram emot en om möjligt ännu mer realistisk återgivning av verkligheten i serien framöver. 


Just det ja, vi åt prinsesstårta också, det hör liksom till. 

Rut 


onsdag 16 november 2011


Sen i september skriver jag krönikor en gång i månaden här
Som ni kanske anar har det ju varit en fullkomlig läsarstorm och mailen har haglat in.
Nej, det var en halvsanning
Jag har fått tre mail som alla varit från kvinnor med dubbelnamn (Inga-Lill, Maj Britt och Anna-Stina). 
Så vad var det nu som hade gjort att de tagit sig tid att skriva till mig? Hade de kanske egna funderingar kring min djupgående analys av Magritte/Foucault, eller var det kanske för att dela med sig av egna starka konstupplevelser? nej och åter nej. alla tre ville veta var jag har köpt tröjan jag har på mig på bylinebilden.

Ladies, låt mig stilla er nyfikenhet. Pappa köpte den till mamma i Venedig på 80-talet varpå mamma omgående la tröjan längst ner i sin garderoben där jag återfann den 25 år senare. Mer precisa uppgifter om tröjans ursprung än så finns tyvärr inte bevarade. 
Men stort tack för visat intresse och tveka inte att höra av er om det är något mer ni undrar över.

Rut

nu kör vi

i morgon är det bråda dagar (eller en bråd dag) för då ska Harry och jag träffas och färglägga vår första nya stripp på typ ett och ett halvt år.


 Initiativet var helt och hållet Harrys eftersom min IQ har sjunkit drastiskt sen i våras. Det var helt sjukt när vi skulle komma på strippen. Normalt brukar jag komma instormandes med 1000 idéer och leverera one liner efter one liner. men nu.. asså det är som att lyset är på men ingen är hemma.
på min fritid snickrar jag gärna kistor till mina små vampyrer


















jaghade glömt hela rutinen så Harryförsökte hjälpa mig på traven: "öh strippen kan ju handla om att jag har börjat på konstskola" började han och jag ba "ja det låter toppen!" Jag tittade på harry med spänd förväntan för jag kände mig  plötsligt som ett barn och att han var någon som skulle berätta en saga för mig. Då såg jag en skugga av panik dra förbi i Harrys ögon
 som att han förstod att mitt ihärdiga tjat om att jagtappat konceptet inte hade varit fåfängt koketteri utan en företeelse mer än väl förankrad i verkligheten.


eller så stickar jag små pandor


 jag har blivit lite som WALL-E när han blivit kortsluten ni vet. och det gäller liksom inte bara serien utan ALLT: jag kan glömma var jag är när jag sitter på tunnelbanan, tappa tråden mitt i en mening och massa andra extra features som jag skulle kunna klara mig utan. allt sånt där som vore charmigt om jag vore the female lead i en romantisk komedi med indie pop musik som soundtrack men som i verkligheten är ganska olidligt.


ja det är knepigt det där med kemisk obalans i hjärnan.
men oroa er inte, jag har vidtagit en rad åtgärder för att få bukt med min psykiska ohälsa.


jag har:

och små tomtar
- köpt två katter
- lämnar lägenheten minst en gång om dagen
- upprätthåller sociala relationer
- tränar regelbundet

kort sagt: jag är en mönsterpatient. visserligen är det inget av det ovanstående som jag tycker är särskilt kul just nu men samtidigt så vet jag att det här är det jag kan göra för att jag ska bli bättre så snart som möjligt.

jag känner mig som att jag är dels en vuxen person som gör allt det som jag intellektuellt vet ska göra mig bättre och sen är jag en litet argt och dödstrött barn som liksom inte vill alls som den vuxna måste dra genom allt det här.

jag är övertygad om att alla har den här dialogen inom sig, en lustdriven och en pliktdriven del av det egna jaget, och motsättningarna mellan de båda variera i styrka.
frågan är om de har nån minsta gemensamma nämnare, ett mål som båda vill arbeta mot? Godis känns som ett ganska självklart svar när jag tänker efter.

Rut